Betala i dollar eller yuan: växelkurs och valutasäkring

På exportsidan förblir den amerikanska dollarn de kinesiska fabrikernas referensvaluta: majoriteten av proformorna anländer i USD. Yuanen, officiellt kallad renminbi, ISO-kod CNY, vinner mark: Kina har i flera år drivit på för gränsöverskridande betalningar i sin egen valuta, och många fabriker kan fakturera i RMB. Euron erbjuds sällan, och när den gör det innehåller priset en försiktighetsmarginal: fabriken som fakturerar i euro bär valutarisken och tar betalt för den.

Fakturans valuta avgör vilket valutapar ni bär. Faktura i dollar: er risk avgörs på EUR/USD. Faktura i yuan: på EUR/CNY. I båda fallen rör sig eurovärdet av er kostnad mellan beställningen och betalningen, ett intervall som sträcker sig över veckor. Den första frågan är alltså inte vilken valuta som är billigare, utan vilket par man vet hur man hanterar.

Renminbin är ingen fritt konvertibel valuta: kapitalrörelserna förblir reglerade av de kinesiska myndigheterna. På onshoremarknaden publicerar centralbanken varje bankdag en central parikurs, fixingen, och kursen kan sedan 2014 fluktuera inom ett dagligt band på plus minus 2 % kring denna punkt. Utomlands handlas offshore-yuanen, noterad CNH, fritt och avviker ibland från onshorekursen: två noteringar för samma valuta.

För en utländsk köpare förutsätter betalning i RMB en gränsöverskridande överföring i yuan: fabriken måste vara utrustad för att ta emot den, vilket inte alla är, särskilt inte mindre verkstäder vana vid dollarn. Kina har för detta byggt sitt eget gränsöverskridande interbanksystem, CIPS, lanserat 2015. På den franska sidan finns inget exotiskt: er bank växlar era euro till CNY till sin kurs, och det är denna tillämpade kurs, inte den kinesiska fixingen, som avgör vad er faktura verkligen kostar.

Kursen som publiceras i medierna är en median marknadskurs: ingen säljer den till er. Banker och betalningsinstitut tillämpar en marginal mellan denna referenskurs och er egen, till vilken överföringsavgifterna läggs. Denna marginal utgör den verkliga kostnaden för växlingen: den ligger, beroende på institut och kanal, mellan en bråkdel av en procentenhet och flera procent. En procentenhets marginal på femtiotusen euro blir femhundra euro: storleksordningen räcker för att förstå varför marginalen förhandlas före kursen.

Reflexen är mekanisk. Före varje överföring, begär en fast kurs, avgifter inräknade, skriftligt, och jämför med minst en annan kanal. Banker med en växlingsavdelning och specialiserade valutainstitut anger kursen explicit; den klassiska luckan bakar ibland in marginalen i den visade kursen, utan att specificera den. Vid regelbundna flöden förhandlas marginalen: det är ofta den första hävstången, före något säkringsinstrument.

Att säkra sig är att i dag fastställa kursen för en betalning som skickas senare. Basinstrumentet är terminskontraktet: er bank binder sig till en kurs för ett datum kopplat till er leverantörsförfallodag. Ingen premie att betala, men ett bindande åtagande: kursen är låst, bra eller dålig. Valutaoptionen ger rätten utan skyldigheten, mot en premie. Dessa instrument förutsätter ett företagskonto, en bank som hanterar valuta och, i allmänhet, ett identifierbart kommersiellt flöde.

Från vilket belopp? Som storleksordning: regelbundna inköp som räknas i tiotusentals euro motiverar en termin med er bank, eftersom den stabiliserar varje betalning och därmed era självkostnadspriser. På en enskild beställning på några tusen euro kostar instrumentet mer än det skyddar: konverteringsmarginalen och tidpunkten för överföringen gör skillnaden. Mellan dessa ytterligheter skyddar valutaklausulen i avtalet, som anger referenskursens källa och regeln för prisjustering, utan att gå via marknadsavdelningen.

Första fallgropen: prisets giltighet. När marknaden rör sig förkortar fabriken giltigheten på sin dollaroffert, eller offererar på nytt uppåt. Detta beteende ramas in skriftligt: i avtalet, faktureringsvalutan, referenskursens källa och justeringsregeln, med en gräns under vilken priset inte rör sig. Tystnaden, den, ger upphov till tvister.

Andra fallgropen: tullens kurs. Tullavgifterna och importmomsen beräknas på tullvärdet, omräknat till euro till den kurs som tullmyndigheten publicerar, uppdaterad varje månad, inte till er banks kurs eller dagskursen för er överföring. Två försändelser som avgått med en månads mellanrum till samma dollarpris kan alltså beskattas på olika eurovärden.

Tredje fallgropen: skenpriset i RMB. Ett pris angivet i yuan binder bara om fabriken vet hur man tar emot en gränsöverskridande överföring i RMB och proforman anger det. Utan detta återgår fakturan till dollar vid betalningstillfället, och den förväntade vinsten försvinner. Valutan kontrolleras på dokumentet, och sedan i valutafältet på överföringsordern.

Vårt courtage- och sourcinghus behandlar valutan som en förhandlingsklausul, på samma sätt som priset eller betalningsvillkoren. Vi ser till att faktureringsvalutan anges i proforman och sedan i avtalet, vi begär justeringsregeln när fabriken vill ha en kort giltighetstid, och vårt kinesisktalande team i Guangzhou kontrollerar på plats, på fabrikens språk, att den angivna RMB-betalningen verkligen kan tas emot. Vi talar inte kinesiska själva: det är det teamets roll, på plats.

I de flesta fall betalar ni inga arvoden: ni öppnar ett ärende, vi förhandlar fram varan åt er och tar en provision på dess värde fritt fabrik. Valutafrågan ingår i detta förlopp, från leverantörskontroll till uppföljning av betalningar, med en enda kontaktperson i Paris och i Guangzhou.